Resfeber

Jag känner pirret i kroppen och rastlösheten i magen. I förrgår letade jag biljetter till Oktoberfest i München. Det är i september. Jag längtar ut och bort.
Vad skulle jag inte göra för en lägenhet i Williamsburg, New York just nu. Eller Berlin, staden som jag har tillbringat alldeles för lite tid i för att egentligen lära känna, men jag tror nog att vi skulle komma överens du och jag. Barcelona, älskade Barcelona, eller Sevilla med apelsinträd och aprikoser stora som svenska äpplen. Men inte Madrid, där trivdes jag aldrig.
Tittar på bilder från vännens sommarhus i Danmark och tänker att den danska landsbygden är rätt fin ändå. Det är något med ljuset och det mjuka, nästan yrselframkallande landskapet som inte finns någonannanstans.
Till hösten ska jag bort, i min fantasi är biljetten redan bokad och lägenheten kirrad.

Lovely, lovely Williamsburg.

Avspark 20.45

Nu får de väl ändå ge sig. Inför Sveriges match mot Grekland skrev både Expressen och Aftonbladet att matchen skulle avgöras på mittfältet. Sverige vann med 2-0, men inte vet jag om det hade med lagets fantastiska mittfältsspel att göra. Nu rapporterar TT:s utsände från Wien: Finalen kan avgöras på mittfältet. Öh, jaha, det vet väl vem som helst att den som kontrollerar mittfältet styr matchen. Kom med nåt nytt!

Foto: Scanpix

Malmöborna och deras cyklar

I samma ögonblick som jag pressar in min cykel på den enda lediga platsen i cykelstället vid centralen börjar ett billarm gallskrika. Klockan 07.06 är jag så groggy att jag hinner förbanna den bilägare som faktiskt varit förutseende och lagt några extra tusenlappar på ett ordentligt larm, vrida på huvudet några varv för att försöka lokalisera var oljudet kommer ifrån och lirka cykeln några centimeter längre in i stället innan jag inser att ljudet kommer från en källa bara en halvmeter bort.
Stadigt monterad på ramen till cykeln bredvid sitter en svart plastlåda som just nu tjuter värre än ett inbrottslarm. Mina fumliga försök att stänga av ljudet på den enda del som liknar en knapp resluterar bara i ett allt gällare tjutande. Inte förrän jag sitter på tåget, som i vanlig ordning rullar ut två minuter försenat från stationen, inser jag att cykelns paranoide ägare har installerat ett stöldskyddslarm på sin mest värdefulla ägodel.
Eftersom det enerverande tjutandet snarare lockar till mer våld, nu så här i efterhand känner jag att en välriktad spark mot bakhjulet skulle sitta fint, kan man fråga sig om larmet verkligen fyller sitt syfte. Vad är nästa steg liksom? Små elektroder i sadeln som känner av om någon annan än den rättmätige ägaren försöker sätta sig på cykeln och ger den obehörige en elektrisk stöt i rumpan?

Mitt kriminella kvarter 1

Det pågår en upprensningsverksamhet i kvarteret. En efter en förses de parkerade bilarna med en uppmaning till ägaren att flytta sitt fordon snarast. Tillvägagångssättet är det samma: tre vita böteslappar resulterar i en illröd. Igår var det en silverfärgad Saab som hade nyttjat platsen en meter från korsningen lite för länge. I dag är det en vit Volkswagen som ligger pyrt till.

Ett hett tips

Det finns en dag om året som jag gör mitt bästa för att glömma. Den infaller 31 maj och enligt passet blir jag ett år äldre den här dagen. Efter elva år av åldersnoja har jag kommit på den ultimata lösningen: Ställ till med en lagom hejdundrandes middag dagen före. Skit samma om dina gäster har trevligt, huvudsaken är att du inte minns något dagen efter. Jag hade ingen aning om att det var min födelsedag när jag släpade mig ur sängen i lördagsmorse.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här...

men jag behöver en man... för att knäppa mitt armband. Sedan kan han gå igen.
Nu: Ett glas vin.
Sen: Tre varv i Pildammsparken.
Efter det: Joel Alme och Autisterna på Debaser.