I samma ögonblick som jag pressar in min cykel på den enda lediga platsen i cykelstället vid centralen börjar ett billarm gallskrika. Klockan 07.06 är jag så groggy att jag hinner förbanna den bilägare som faktiskt varit förutseende och lagt några extra tusenlappar på ett ordentligt larm, vrida på huvudet några varv för att försöka lokalisera var oljudet kommer ifrån och lirka cykeln några centimeter längre in i stället innan jag inser att ljudet kommer från en källa bara en halvmeter bort.
Stadigt monterad på ramen till cykeln bredvid sitter en svart plastlåda som just nu tjuter värre än ett inbrottslarm. Mina fumliga försök att stänga av ljudet på den enda del som liknar en knapp resluterar bara i ett allt gällare tjutande. Inte förrän jag sitter på tåget, som i vanlig ordning rullar ut två minuter försenat från stationen, inser jag att cykelns paranoide ägare har installerat ett stöldskyddslarm på sin mest värdefulla ägodel.
Eftersom det enerverande tjutandet snarare lockar till mer våld, nu så här i efterhand känner jag att en välriktad spark mot bakhjulet skulle sitta fint, kan man fråga sig om larmet verkligen fyller sitt syfte. Vad är nästa steg liksom? Små elektroder i sadeln som känner av om någon annan än den rättmätige ägaren försöker sätta sig på cykeln och ger den obehörige en elektrisk stöt i rumpan?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar