Ångest är när David Uppgren på Dyngan utnämner Ratats konsert på Debaser till årets bästa och jag inte var där.

Det här fyller ingen funktion längre.
Tack och hej.

Thorleifs vs AC/DC

I dag var jag tvungen att lägga ner ett jobb. Anledningen är mindre viktig, men idén gick ut på att mäta Thorleifs med AC/DC.

AC/DC puttade ner Thorleifs från albumlistans första plats för någon vecka sedan (innan dess hade Thorleifs övertagit förstplatsen från Metallica).

I en match Thorleifs vs Metallica hade hårdrockarna antagligen blivit för svåra, men AC/DC hade Thorleif Torstensson & Co förmodligen kunnat slå. De är hårda killar, dansbandsmusiker. Till exempel hade Thorleifs 260 spelningar om året när de var som störst på 70-talet. De har haft över 20 låtar på Svensktoppen och jag tippar att de spelas oftare i radio än vad Sydneybandet gör.
Thorleif har till och med blivit tillfrågad om han ville vara dj på Sweden Rock.

Det roligaste minnet han hade från Sundspärlan i Helsingborg var när hans son somnade på scenen. Tydligen brukar hans barn lyssna på pappas skivor när de ska sova, på egen begäran ska tilläggas. Hur tufft är inte det.

Valvakna

Det blev ingen valvaka i amerikanska ambassadens regi på Marriott eller cocktails och Obama på storbildsskärm på Karriere. I stället hamnade jag på Möllan med mat, storbildstv och ett kök som skulle platsat i SVT:s Debatt.

Nu fortsätter valvakan i soffan med laptopen som värmedyna på magen och en stor kopp kaffe på soffbordet.

Per Schlingman gästar Filip & Fredrik senare i natt. Inte missa.

Det är synd om ö-borna

Ni vet väl varför holländare är så långa? Inte? Läs då det här. Dagens roligaste från nrc.nl.

Och så har vi ju gotlänningarna också. Jisses!

Dinner in the dark

I Köpenhamnsstadsdelen Vesterbro finns en restaurang som heter Dark Waiter.
Utifrån ser det ut som vilken restaurang som helst, och så är det också Hansens køkken & bar som huserar på de två första våningsplanen. Det är först när du kommer upp på andra våningen som det blir tydligt att det här är inte är en vanlig restaurang.
Framför dörren in till restaurangmatsalen hänger tjocka, svarta draperier. På andra sidan är det mörkt som i graven.

Dark Waiter är Köpenhamns första mörkerrestaurang. Jag var där i förra veckan.

I slutet av 90-talet öppnade den första mörkerrestaurangen i Zürich. En grupp synskadade låg bakom idén att låta seende äta och dricka i totalt mörker. Servitörerna är synskadade och de enda som kan orientera sig i mörkret. På bara några år har trenden spridit sig från storstad till storstad och i dag finns mörkerrestauranger i Paris, London och Tokyo.

På andra sidan de där draperierna är det becksvart. Det spelar ingen roll hur intensivt du stirrar ut i mörkret, du ser ingenting i alla fall.

Jag hade glömt berätta att jag är vegetarian, följdaktligen hann jag tugga i mig stora bitar av både Jerseyko och serranoskinka under kvällen. Värst var ändå den sträva bit lax som jag, innan jag hade lärt mig hantera kniven, tvingades bita av på mitten för att inte kvävas av rökt fisk.
Smaken förändras inte så mycket i mörket, möjligen blir den lite intensivare, men matens konsistens får en helt annan betydelse. Eftersom du inte ser vad som ligger på tallriken är det först när du stoppar in maten i munnen som det går att avgöra vad det är.

Åsa Öström är sensoriker vid Örebro Universitet. Hon bekräftar att matens konsistens blir viktigare när du inte ser vad det är. Det kan till exempel vara lätt att ta fel på svamp och skaldjur eftersom båda livsmedeln kan ha en något slemmig konsistens.

Jag lyckades i alla fall ta mig igenom en trerätters-middag i totalt mörker.
Det värsta missödet var när min bordgranne försökte skåla med mig, missade och drämde glaset i mitt huvud.
Ja, och så när jag hällde kaffe på duken. (Ingen hade förklarat hur jag skulle göra för att känna om glaset var fullt när det rörde sig om varm dryck.)

Med tanke på hur borden såg ut efter middagen känns lite kaffespill mindre viktigt.

Danska Politiken var också där och ja, den svenska journalisten som försvinner i mörkret är jag.

Ett halvhalvfullt Babel

Foto: Scanpix

Ungefär så här såg det ut utanför Babel vid halv ett-tiden i lördagskväll. Förbipasserande nattsuddare trodde antagligen att klubben var fylld till bristningsgränsen och att vakterna bara tillämpade en-ut-en-in-principen. Jag vill här och nu avliva den myten.

Efter 45 minuter i kön släpptes vi äntligen in till ett halvfullt dansgolv och en halvhalvfull bar/lounge.
Det är 2008, har vi inte tröttnat på merförsäljning i klubbvärlden?

Bob åker tunnelbana

Nu har jag snick-snackat med en Bob Hansson som inleder med att berätta att han är på väg till en repetion och om jag undrar varför det brummar så förfärligt är det för att han kör moped.

Jag ser framför mig hur den gänglige poeten tar sig fram genom Stockholms gator på en alldeles för liten, och i värsta fall sönderrostad, moppe. Jag fruktar att samtalet vilken sekund som helst ska brytas av skrikande däck, metall som skrapar mot asfalt och sedan tystnad.
Som tur är ställer han ganska snart ifrån sig mopeden för att hoppa på tunnelbanan. Jag andas ut, Bob pratar om sin nya bok, sin nya show och nya skivan när det plötsligt blir knäpptyst i luren.
Bob har åkt in i en tunnel.
Detta upprepas fem eller sex gånger under vårt samtal. Jag ringer upp, Bob ber om ursäkt, jag hinner ställa några frågor, han pratar på... och försvinner.

Till slut ger jag upp och tackar för mig samtidigt som spårvagnen plingar till:
- Hallunda, här ska jag av!, hojtar Bob.
Men då har jag slut på frågor.

The death of Diego

DI:s månadsmagasin Diego går i graven. Tidningen kommer ut med tre nummer till innan medarbetarna flyttar över till huvudtidningen.
Det är synd då Diego under de senaste åren har fyllt ett tomrum någonstans mellan Fokus überseriositet och modemagasinens emmellanåt lyckade försök till god journalistik.

I senaste numret, som jag hittade under en hög av kladdiga gratistidningar på ett Öresundståg, har Diego-redaktionen tagit pulsen på ”den orädda generationen”. De utgörs av kvinnor födda på 80-talet som enligt tidningen sopar mattan med sina manliga kollegor. Bland de intervjuade finns Arenas debattör Katrine Kielos, stjärnkonsulten Sara Najafi på Accenture och Johanna Möllerström som kan titulera sig aktiestrateg, politiker och författare.

Kanske inte världens mest nyskapande idé, men smart och välskrivet.

Bob pratar snusk

Jag är så glad att det inte bara är jag som kollar jobbmejlen under helgen, har fått svar både från kulturnämnden och radioteaterchefen i Malmö (visserligen ett ganska bitskt sådant).

Nu kan jag börja jobba direkt på måndag morgon och slipper sitta och rulla tummarna tills tjänstemännen som drog på afterwork (gör tjänstemän sådant?) halv fyra i fredags har hunnit ikapp.

Nej just det, jag ska ju utöka jakten på Bob Hansson. Exil-helsingborgaren släpper album med låttitlar som "Bob pratar sex" och "Sädesceller". Han verkar må prima efter uppbrottet med Nour.

Behöver jag tillägga att jag fortfarande inte har vågat lyssna på skivan?

13.22: Tåget till Kph

4,5 timmars sömn borde inte vara tillräckligt, men kan jag somna om? Nej.
Kanske börjar den där irish coffeen jag drack vid tio-tiden kicka in nu.
I stället gör jag upp ett schema för dagen:

8.30–9.00
Städa och plocka undan.
9.00–11.00
Träna.
12.00–13.00
En runda på stan.
13.22
Tåget till Köpenhamn. Införskaffa x antal danska magasin, kolla upp restaurangen som jag eventuellt ska till nästa fredag och lämna tillbaka Hannes nycklar.
18.30
Tillbaka till Malmö. En sväng inom Challe för att lämna tillbaka hennes bok om kulturstudier som jag inte ens använde mig av inför Peter Geenaway-intervjun.
19.30
Ringa Anna. Utgång?

Ricky and Ronny

Jag ansöker om skilsmässa. Efter 90 minuter i ett dysfunktionellt äktenskap har jag tappat fokus.

Det börjar med tvivel på partnerns känslor. Sedan kommer avundsjukan, svartsjukan, förbannelserna och de bisarra sexuella fantasierna. Någonstans i mitten dyker spermapojken upp, rosafärgad och oformlig, känslig för kyla och sjuklig. Jag kan inte annat än tolka det som ett obefruktat ägg.

Belgiska Needcompany besöker Malmö för första gången. The Ballad of Ricky and Ronny är en modern kärlekshistoria om ett par som flytt in i en fantasivärld där allt fortfarande är möjligt. Anna Sophia Bonnema och Hans Petter Dahl sjunger i skepnaden av sina alteregon - Ricky och Ronny, rättframt och förföriskt till musik med influenser av Nico och Leonard Cohen.

De kallar det popopera, men har inte riktigt bestämt för vem. Sista halvtimmen kollar jag oavbrutet mobilen och tappar bort mig själv i poetiska texter till musik som skulle kunna getts ut av ett mindre nogräknat skivbolag.

Är det bra då? Om vi säger så här: Lite äktenskapsrådgivning skulle inte skada.

Bloggberoende

Jag: "Gud, vad Blondinbella har gått ner i vikt!"
Jenny: "Eeehh..."

Facebook, dyngan.se, stureplan.se, pause.se... jag anar ett mönster.

T minus 32

6.07 står min väckarklocka på. Då sänds de första 20 minuterna av nattens debatt mellan Sarah Palin och Joe Biden.
Sjukt spännande.

SVT24 fredag 3 okt kl 03.00-04.30: USA-valet: Vicepresidentkandidatdebatten
(direkt)
SVT1 fredag 2 okt kl 06.07-06.30 ca: USA-valet:
Vicepresidentkandidatdebatten (debattens första 20 minuter, textat)
SVT2 & SVT24 fredag 3 okt kl 09.30-11.00: USA-valet:
Vicepresidentkandidatdebatten (repris)
SVT24 natt mot onsdag 8 okt (starttid ej fastställd): USA-valet:
Presidentkandidatdebatt nr 2: (direkt)
SVT2 & SVT24 onsdag 8 okt kl 12.35-14.10: USA-valet:
Presidentkandidatdebatt nr 2: (repris)
SVT2 & SVT24 onsdag 8 okt kl 14.10-15.40: USA-valet:
Vicepresidentkandidatdebatten (repris)

No logo-shirts

1997 började Dov Charney tillverka enkla, vita t-shirts i en fabrik under en motorväg i Los Angeles. Två år senare lanserades tröjorna under namnet Amercian Apparel.

I dag har företaget över hundra butiker världen över och myten om Dov Charney har kanske börjat bli lite för stor för hans eget bästa. 2004 anklagades han för sexuella trakasserier av tre unga kvinnor som tidigare varit anställda på företaget och rykten om att han gör anställningsintervjuer iförd endast kalsonger och ger bort dildos till sina anställda har cirkulerat.

Sant eller inte, Charneys rykte som en inte helt reko kille är raka motsatsen till företagets präktiga image. Alla produkter tillverkas av anständigt avlönade arbetare i USA, varav merparten är spansktalande invandrare. På hemsidan kan man också läsa om företagets engagemang i immigrationsfrågor, den miljövänliga produktionen och hur de erbjuder fri massage och lektioner i engelska till sina anställda.

American Apparels målgrupp har alltid varit unga vuxna i storstäder, 2007 öppnade den första butiken i Sverige på Götgatan i Stockholm, och enligt företagets hemsida planerar man nu för en ny butik på Storgatan i Malmö.
Vågar man gissa att de i så fall kommer att ta över de tomma lokalerna ut mot gatan?

Stockholm
Götgatan
Kungsgatan (Coming Soon)

Malmö
Storgatan (Coming Soon)

http://americanapparel.net/intl/sweden.html

Grote Trekdreef, Utrecht, The Netherlands

Om köket är fjärde rummet i andra raden från vänster borde mitt rum vara det med beiga väggar och vitt tak strax intill.

Space Invaders

Formsvacka

6 rätt av 7 möjliga Bra! Snudd på full pott.

Av de 28889 personer som hittills gjort testet, klarade du dig bättre än 24066 (83%).

Fel. Kungen? Du svarade: B) Ludvig XIV. Rätt svar var: C) Ludvig XV. Madame de Pompadour var Ludvig XV:s mätress och utövade stort inflytande över den dåtida politiken. Läs mer

Så har andra svarat på fråga 6: 2% 56% 29% 13%

Går det att skylla på dåligt sifferminne?

Tempoväxling

Om gårdagen var sjukt effektiv, förutom när jag drog iväg för att hämta upp Lotta inför den där jobbintervjun som inte var någon jobbintervju eftersom det inte fanns något jobb en timme för tidigt, har onsdagsmorgonen varit raka motsatsen.

Jag har inte ringt Hörby kommun och tagit reda på vad de egentligen ville att jag skulle göra för skamligt lite pengar, jag har inte kollat upp adressen för cylinderhuset och jag har inte bokat ny tid till tandläkaren efter panikavbokningen förra veckan.
Nu är det snart lunch och efter det kommer jag antagligen att göra ännu mindre.

Sweats vs tights

Foto: Paul Kolnik


Jag valde mellan män i trikåer och män i... ja, mjukisbyxor. New York City Ballet och Tivolis symfoniorkester uppträde i konsertsalen, ungefär samtidigt gled Snoop in på KB-hallen.
Eftersom jag inte kunde motstå kärlekshistorien mellan ryska koreografen George Balanchine som i början av 1930-talet grundade sin egen amerikanska balettskola i New York, det som ett par år efter andra världskriget skulle bli danssällskapet New York City Ballet, och en 15-årig dansare föll valet på det förstnämnda.

Den unga dansaren hette Suzanne Farrell och fick, utan att tidigare ens ha uppträtt utanför sin skola, direkt en fast plats i New York-baletten i början av 1960-talet. Plötsligt gavs alla huvudroller till henne. Balanchine gick gärna själv in och dansade hennes motroller.

Andra dansare började att droppa av nu när allt baletten gjorde kretsade kring tonåringen och lärarens uppenbara romans.

En dag berättade George Balanchine för Suzanne att han skilt sig. Vad han inte räknat med var att Suzanne Farrell var hårt troende katolik. I häftig protest lämnade hon New York City Ballet, gifte sig med en danskollega och bröt kontakten med sin före detta koreograf under fem år. Därefter kom hon tillbaka till danssällskapet och stannade tills Balanchine dog. De sista baletter han skrev hade solopartier skrivna för henne.

George Balanchine gifte sig fem gånger i livet, men aldrig med Suzanne Farrell.

Plötsligt händer det

Just nu känns det som att jag både har vunnit på lotto och svarat rätt på utslagsfrågan i en Vi i femman-final. För att pricka in alla rätt på DN:s nutidstest måste man ofta lusläsa tidningen, inklusive Stockholms-sidorna som jag oftast bläddrar förbi. Jag vet inte ens om jag har haft alla rätt någon gång tidigare utan att fuska och göra om testet efter att ha sett de rätta svaren. Och inte ens då lyckas jag få full pott. Så i morse hände det:

7 rätt av 7 möjliga Strålande! Du är verkligen nutidsorienterad.

Av de 7109 personer som hittills gjort testet, klarade du dig bättre än 6540 (91%).

Jodå, man har ju lite för mycket tid och alldeles för lite att göra så att läsa varenda liten DN-notis känns nästan livsnödvändigt.

Gucci avund

Jag hållar på att kvävas i Gucci Envy. En hel flaska gick i tusen bitar på badrumsgolvet. 300 ml parfym blir ganska mycket på en yta som inte är större än 1x1,5 meter. För att inte tala om vad det blir när det sprids i en lägenhet på 40 kvadrat. Två fönster på vid gavel hjälper inte.
Det luktar i alla fall inte rutten tång i kvarteren kring Hästhagen i dag...

Förresten, är det illa att jag får gå via tre bloggar, Martin-Jonas-Patrik i nämnd ordning, för att hitta min egen? Det är därför mina bloggar aldrig blir långvariga, jag tappar bort dom. Vissa skulle kanske hävda att det är för att jag är dålig på att uppdatera, jag menar att internet är för stort.

Resfeber

Jag känner pirret i kroppen och rastlösheten i magen. I förrgår letade jag biljetter till Oktoberfest i München. Det är i september. Jag längtar ut och bort.
Vad skulle jag inte göra för en lägenhet i Williamsburg, New York just nu. Eller Berlin, staden som jag har tillbringat alldeles för lite tid i för att egentligen lära känna, men jag tror nog att vi skulle komma överens du och jag. Barcelona, älskade Barcelona, eller Sevilla med apelsinträd och aprikoser stora som svenska äpplen. Men inte Madrid, där trivdes jag aldrig.
Tittar på bilder från vännens sommarhus i Danmark och tänker att den danska landsbygden är rätt fin ändå. Det är något med ljuset och det mjuka, nästan yrselframkallande landskapet som inte finns någonannanstans.
Till hösten ska jag bort, i min fantasi är biljetten redan bokad och lägenheten kirrad.

Lovely, lovely Williamsburg.

Avspark 20.45

Nu får de väl ändå ge sig. Inför Sveriges match mot Grekland skrev både Expressen och Aftonbladet att matchen skulle avgöras på mittfältet. Sverige vann med 2-0, men inte vet jag om det hade med lagets fantastiska mittfältsspel att göra. Nu rapporterar TT:s utsände från Wien: Finalen kan avgöras på mittfältet. Öh, jaha, det vet väl vem som helst att den som kontrollerar mittfältet styr matchen. Kom med nåt nytt!

Foto: Scanpix

Malmöborna och deras cyklar

I samma ögonblick som jag pressar in min cykel på den enda lediga platsen i cykelstället vid centralen börjar ett billarm gallskrika. Klockan 07.06 är jag så groggy att jag hinner förbanna den bilägare som faktiskt varit förutseende och lagt några extra tusenlappar på ett ordentligt larm, vrida på huvudet några varv för att försöka lokalisera var oljudet kommer ifrån och lirka cykeln några centimeter längre in i stället innan jag inser att ljudet kommer från en källa bara en halvmeter bort.
Stadigt monterad på ramen till cykeln bredvid sitter en svart plastlåda som just nu tjuter värre än ett inbrottslarm. Mina fumliga försök att stänga av ljudet på den enda del som liknar en knapp resluterar bara i ett allt gällare tjutande. Inte förrän jag sitter på tåget, som i vanlig ordning rullar ut två minuter försenat från stationen, inser jag att cykelns paranoide ägare har installerat ett stöldskyddslarm på sin mest värdefulla ägodel.
Eftersom det enerverande tjutandet snarare lockar till mer våld, nu så här i efterhand känner jag att en välriktad spark mot bakhjulet skulle sitta fint, kan man fråga sig om larmet verkligen fyller sitt syfte. Vad är nästa steg liksom? Små elektroder i sadeln som känner av om någon annan än den rättmätige ägaren försöker sätta sig på cykeln och ger den obehörige en elektrisk stöt i rumpan?

Mitt kriminella kvarter 1

Det pågår en upprensningsverksamhet i kvarteret. En efter en förses de parkerade bilarna med en uppmaning till ägaren att flytta sitt fordon snarast. Tillvägagångssättet är det samma: tre vita böteslappar resulterar i en illröd. Igår var det en silverfärgad Saab som hade nyttjat platsen en meter från korsningen lite för länge. I dag är det en vit Volkswagen som ligger pyrt till.

Ett hett tips

Det finns en dag om året som jag gör mitt bästa för att glömma. Den infaller 31 maj och enligt passet blir jag ett år äldre den här dagen. Efter elva år av åldersnoja har jag kommit på den ultimata lösningen: Ställ till med en lagom hejdundrandes middag dagen före. Skit samma om dina gäster har trevligt, huvudsaken är att du inte minns något dagen efter. Jag hade ingen aning om att det var min födelsedag när jag släpade mig ur sängen i lördagsmorse.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här...

men jag behöver en man... för att knäppa mitt armband. Sedan kan han gå igen.
Nu: Ett glas vin.
Sen: Tre varv i Pildammsparken.
Efter det: Joel Alme och Autisterna på Debaser.

– Du kan behöva den här, säger kollegan menande samtidigt som han räcker över utbildningskatalogen för hösten 2008.
Jo tack, men mina planer på att bygga på fyra och ett halvt års universitetsstudier med ytterligare nio terminer juridik sträcker sig kanske inte längre än till en JIK:en på distans i sommar.
– Jättebra kurs, säger kollegan.
Det återstår att se.

Psykbryt är...

...när det är dags att deklarera och du inte för du ditt liv kan dra dig till minnes när du sålde 100 Scania-aktier. Du kan överhuvudtaget inte komma ihåg att en sådan affär någonsin har ägt rum. Och några 3 500 har du inte sett röken av. Hur full var du i lördags? Är det här "The Truman show"?
...när du verkligen måste hinna med 17.22-tåget. För att vara på den säkra sidan behöver du ta 17.08-bussen som alltid är en minut försenad. Utom i dag. Du sätter fart mot busshållplatsen. Högerstöveln fastnar i kullerstenen och en liten bit av skinnet stannar kvar i graniten. Dörrarna stängs. Anteckningsblock, mobil och nycklar flyger ur väskan som du slarvigt slängt över axeln. Bussen kör.
– Du skulle sprungit fortare, säger en man i beige gubbjacka och beige byxor med pressveck när du efter att ha samlat ihop dina saker kommer fram till busshållplatsen.
Jo tack, jag vet.
...när du har 30 minuter på dig att skriva en jobbansökan (du började faktiskt en timme före deadline) och datorn hänger sig. När du väl får igång den igen är ALLT borta. Du får inte jobbet eftersom du aldrig sökte det.
...när du är sen till jobbet, backar rakt in i grannens bil, skrapar sidospegeln i cementväggen och bromsar så häftigt att pengar, kreditkort, lypsyl, passerkort och matlåda hamnar under sättet. Och just det, det blir en stor buckla på bilen.
...ett uttryck jag har snott från Carolina Gynning.

"Som om du aldrig har fildelat..."

Min mac är tillbaka från service, men utan ett fungerande Microsoft Office. Stavningskontrollen i Word fungerar inte. Jag kommer till tredje bokstaven innan en försmädlig, liten ruta poppar upp på skärmen: "Filen till stavningskontrollen saknas. Var vänlig och installera om programmet". Vem köper licensierade installationsprogram 2008?
Jag packar ihop datorn och cyklar bort till mac-butiken på Regementsgatan.
– Nej, vi kan inte hjälpa dig. Du måste köpa en installations-cd.
– Den senaste Office-cd:n jag köpte var på holländska och ganska värdelös.
– Jaha, det var ju tråkigt.
– Men kan du åtminstone tala om för mig hur jag stänger av stavningskontrollen?
– Jag är inte så bra på Word...
Tyst muttrande för mig själv plockar jag ihop mina saker: "Som om du aldrig har fildelat..." är menat till killen bakom disken.
Om nio timmar och 13 minuter har jag mitt Office-paket.

Tänk om...

det hade varit Johnny Depp istället för Richard Grieco som gjort en spin-off på "21 Jump street". Ingen Gilbert Grape, ingen Edward Scissorhands och ingen kapten Jack Sparrow, istället Depp som avdankad polis och en serie som las ner efter en säsong. Jag tror att Johnny hade varit lysande.

Foto: Lars Krabbe

Är det så att brott precis som arbete är mer lönsamt på andra sidan sundet? Varför gör man sig annars besväret att råna en bank i liten dansk by som ingen har hört tala som.

212

Jag vet, jag vet...

Modemissar jag fortfarande tvingas bevittna:
1) Thailandsbyxor - Du har luffat runt i Asien i åtta månader och helt plötsligt är det ok att komma till KB på nyårsafton i ett blekorange tygstyck med två hål för benen. Trodde du, ja.
2) T-shirt, skjorta, v-ringad tröja - En gång när jag var 15 var det faktiskt en kille som hävdade att det hade med status att göra och det var därför som han var tvungen att ha tre plagg bara på överkroppen. Antar att han syftade på klädmärket och inte mängden kläder. Medan resten av klassen höll på att frysa ihjäl öppnade han fönstret.
3) Skinnjacka med mudd till smala på jeans på pinnsmal kille - Du kanske har ett BMI på 15, men det ursäktar inte att du försöker se ut som en gangster även om du bevisligen skulle förlora en fajt mot en 14-årig tjej. Det finns kläder för smala människor (ett rätt stort utbud faktiskt). Jag lovar.
4) T-shirt med text - Jag vet att det ska vara sommarens stora grej, för de som inte hakade på trenden för ett år sedan, men jag kan inte hjälpa det. Jag är redan trött på den.
5) Mellanblå jeans med tråkig passform - Hur? På Kille, 30+ med randig skjorta (nerstoppad), finskor och prydlig klippning. Var? I baren där han försöker övertala dig och väninnan att det är en jättebra idé att ni följer med honom och polarna till Skeppsbron. När? Precis när du lyckats övertala dig själv att du inte i ren protest ska fortsätta vara singel resten av livet.

Jag rasar också. Lite.
http://sydsvenskan.se/nojen/article313883.ece

Jag röker inomhus fastän jag vet att det kommer lukta för jävligt dagen efter. Tänder cigaretten med tändstickor och inte med tändare. Dricker den avslagna ölen direkt ur burken istället för att hälla upp i glas. Skickar inte iväg ansökningarna till vikariaten i tid. Får ett meddelande tillbaka om att adressen inte existerar längre och att jag har lagt ner tid på att skriva ner vad som gör mig lämpad för ett jobb i en klädbutik i Köpenhamn i onödan. Varför? För att det är ungefär så mycket jag bryr mig om min framtid just nu.

Please leave a message efter the "beep"

Kan folk skaffa telefonsvarare så att jag åtminstone kan få prata även om ingen lyssnar. En tom telefonlur måste vara bättre än att tjata för sig själv.

Äntligen!

Jag kan liksom inte hitta någon jämvikt mellan att blogga kontinuerligt och attackblogga en dag i veckan. Kanske bloggvett, eller så blir du en välbalanserad bloggare skulle vara något för teatergruppen Institutet.

Tv-utbudet kl 00.40 på natten är sjukt deprimerande. Skärpning!

O, ljuva barndom!

Kommer ni ihåg alla dom där sakerna som mamma gjorde när man var liten? Ja, nu menar jag inte att dammsuga lägenheten fyra gånger om dagen eller prenumerera på DV utan när hon satte sig ner vid köksbordet för att måla naglarna i någon ceriseröd nyans eller när hon fördelade en rejäl klick mousse i håret innan hon skulle gå bort. Alla krämerna som fanns i badrumsskåpet och som skulle användas innan makeupen applicerades på morgonen eller när hon kom ut ur duschen på kvällen. En för ögonen, en annan för nagelbanden och en tredje för nariga fötter. Ibland fick man vara med på ett hörn, minns skummet från fotbadet som kittlade anklar och tår, men oftast var man för liten för att få prova något av det flytande eller skummande innehållet i de pastellfärgade tuberna. Undantaget var väl nagellacket som man fick låna då och då, aldrig de dyra sorterna förstås. Det var ändå en speciell känsla att få sätta sig ner vid köksbordet, spreta med fingrarna och sedan sitta blicktilla medan mamma målade på ett tunt lager ljusrosa lack. Jag vill minnas att det ilade lite i naglarna, vilket rimligen bara var inbillning. Vad jag vet saknar död vävnad nervtrådar.
Tillfredställelsen när lacket väl hade torkat och man kunde inspektera det färdiga resultatet var däremot inte inbillning. Inte heller osäkerheten lite senare vid middagsbordet när pappa påpekade att små flickor inte borde ha målade naglar. En ängslig blick möttes av mammas försiktiga, men betryggande, leende.

Jag behöver inte det där leendet längre. Vill jag ha svarta, orangea eller grönglittriga naglar är det helt upp till mig. Jag har inga pastellfärgade tuber i mitt badrumsskåp, det minimalistiska 90-talet tog bort det sist färgglada inslaget i basutbudet av skönhetsprodukter, men jag har krämer för nariga händer, spruckna läppar och frostbitna fötter. De kittlar varken anklar, armbågar eller tår, de fyller sin funktion; mina hälar faller inte sönder så fort jag har glömt att ta på mig ett extra par strumpor. Men. Det är inte som mammas krämer.

Alex, I need you!

Insåg precis att jag saknar Alex Schulman. Eller Alex Schulmans blogg-jag. Det var ju inte den riktige Alex som kom på alla de där elakheterna. Jag störde mig också sjukt mycket på hans "vem/vad ska jag nu raljera över"-journalistik. Men, var det någon du inte gillade, ett tv-program som fick dig att vilja spy galla över vardagsrumsmattan eller en bloggare som hade gjort bort sig - genast var Schulman där och högg huvudet av den olycklige. Vem ska nu förbanna världen åt mig? Fröken Gynning? Nej, det går ju inte.

Hittade några bilder på ett gammalt minneskort. Jag var betydligt blondare för ett antal år sedan. Jag bodde för övrigt i Göteborg då. Gött mos.

Utsikten från mina tre fönster (det var i princip samma från alla vinklar).

Och så här såg min lägenhet ut. Fyra trappor upp på Kristinehöjdsgatan. Notera att jag har ett nummer av King på vardagsrumsbordet. Timbuktu pryder framsidan. Ett tydligt tecken på hemlängtan.

Jag är sååå förutseende. Tandkrämen är nästan slut och jag har redan en ny tub stående på översta hyllan i badrumsskåpet.

Vanemänniskan - mitt okända jag

Det är underligt det där hur snabbt man skaffar sig nya vanor. Och sedan blir helt beroende av att allting är precis så också. Jag har inte pendlat sedan förra fredagen och mitt liv är redan i spillror. Jag kommer hem halv sju varje kväll. Det är en timme tidigare än vad jag brukar. Jag har all tid i världen. Sen är klockan plötsligt kvart i nio och jag har fortfarande inte packat träningsväskan och promenerat bort till gymmet. Nu fungerar jag så att mindre än en och en halvtimmes träning är inte värt besväret och eftersom gymmet stänger tio är det helt plötsligt inte lönt att gå dit.
Så då blir det ingen träning, inget bättre liv och inga stenhårda abs. Gode gud, låt mig få åka tåg! Jag ska aldrig mer svära åt biljettkontrollanterna då jag tvingas visa mitt kort trots att jag ALLTID åker med 8.08-tåget. Jag lovar.

Räknas personlig assistent som hushållsnära tjänster?

På lördagen ligger månadskortet i höger kappficka. På tisdagmorgon är det plötsligt borta och jag måste betala 168 kronor tur och retur till Helsingborg. När jag packar jobbväskan på kvällen ligger allting där; lypsyl, hårborste, tamponger, tuggummi, åtta bläckpennor och anteckingsblock. När jag kommer till jobbet saknas lypsyl, hårborste, tamponger, tuggummi, åtta bläckpennor och anteckingsblock.

Jag vägrar tro att det är jag som är glömsk/slarvig/oorganiserad. Möjligtvis charmigt disträ, men inte fullkomligt inkapabel att ta hand om mig själv. Börjar funderar över för- och nackdelarna med en personlig assistent, nu när morsan äntligen har släppt greppet och insett att hon inte kan övervaka mitt liv från andra sidan Regementsgatan.

En personlig assistent skulle kunna göra så mycket mer än att bara hålla koll på mina nycklar, se till att jag inte går utanför dörren utan handskar och måste panikrusa uppför tre trappor. Han, för det skulle nog vara en han, skulle kunna plocka ihop en lämplig outfit beroende på schemat för dagen, väder och vind. Han skulle påminna mig om konserter, utställningar och teaterföreställningar som jag planerat att gå på, men sen glömt bort att köpa biljett till. Han skulle kunna se till att jag hällde ut mjölken innan det började lukta i kylskåpet, att jag kom ihåg att ringa upp folk som har sökt mig och att jag betalade mina telefonräkningar i tid så att jag slapp få påminnelser och tomma hot om kronofogden och straffavgifter varje månad.

Sedan vaknar jag och inser att jag har försovit mig.

Så sant

"Life passes most people by while they're planning for it."

Den här bloggen behöver bilder.

När jag var i din ålder var datakunskap ett ämne på schemat

Att internet och datorer trots allt är en ganska ny uppfinning blir tydligt när man söker information om något som inträffade i början av 90-talet. Ville veta mer om Bjuvmordet, eller Bjuvsmordet som jag sökte på först. Google ger kanske två sidor med träffar och då inget konkret, bara hänvisningar till händelsen. En sökning på hd.se ger absolut ingenting.
Ser mig själv framför en sådan där skärm som släktforskare använder i något dammigt folklivsarkiv och inser att nej, det kommer aldrig hända. Jag är alldeles för bekväm framför datorn med kylskåpet två meter rakt fram och spisen fyra meter bort i sydöstlig riktning.
(Ge det en vecka till så kommer jag sitta där, stirrandes in i en otymplig ljusskärm med ett förstoringsglas i handen och en bunte tidningar bredvid mig på bordet.)

http://www.myspace.com/persianarmada

Ibland är det spännande att jobba på en tidningsredaktion

Det diskuteras fortfarande om blixthalkan. "Det är nog värst inåt stan..." "Nu får det hända något om vi ska hinna dra ut innan det blir mörkt..."
Jag då! Jag ska väl också göra något idag. Vi ska göra fredagsfixen och barjobb. Kom igen. Vi drar. Nu!

Har precis konstaterat att jag skriver mina längsta inlägg när jag är mer än lagom berusad klockan halv tre på natten. Då förstår du vilka slutsatser vi kan dra av det här inlägget...

Årets fest?

Nöjesguidenkalaset på Slagthuset ska tydligen vara årets fest. Varför lägger man den då i januari, veckan efter nyår när varenda människa inser att man absolut inte ska gå ut? Varför får alla nominerade 150 biljetter att dela ut till släkt och vänner plus några extra namn på gästlistan? Och varför får de ett visst antal öl att hälla i sig innan kalaset ens har börjat? Jag fattar ingenting.

Inte konstigt att det går åt helvete

Har varit på jobbet i en och en halv timme och gjort absolut ingenting. Utanför fönstret halkar människor omkring på gatan. Blixthalka i Skåne. Jag säger då det. En kille på tåget hade en fin analys av varför det sker så många olyckor här nere så fort det fryser till lite:
- I Örebro vet folk att sakta ner ordentligt. Här tänker man: Ah, det är halt ute. Bäst jag sänker hastigheten och sedan drar man ändå på 110. Inte konstigt att det går åt helvete.