Jag röker inomhus fastän jag vet att det kommer lukta för jävligt dagen efter. Tänder cigaretten med tändstickor och inte med tändare. Dricker den avslagna ölen direkt ur burken istället för att hälla upp i glas. Skickar inte iväg ansökningarna till vikariaten i tid. Får ett meddelande tillbaka om att adressen inte existerar längre och att jag har lagt ner tid på att skriva ner vad som gör mig lämpad för ett jobb i en klädbutik i Köpenhamn i onödan. Varför? För att det är ungefär så mycket jag bryr mig om min framtid just nu.

Please leave a message efter the "beep"

Kan folk skaffa telefonsvarare så att jag åtminstone kan få prata även om ingen lyssnar. En tom telefonlur måste vara bättre än att tjata för sig själv.

Äntligen!

Jag kan liksom inte hitta någon jämvikt mellan att blogga kontinuerligt och attackblogga en dag i veckan. Kanske bloggvett, eller så blir du en välbalanserad bloggare skulle vara något för teatergruppen Institutet.

Tv-utbudet kl 00.40 på natten är sjukt deprimerande. Skärpning!

O, ljuva barndom!

Kommer ni ihåg alla dom där sakerna som mamma gjorde när man var liten? Ja, nu menar jag inte att dammsuga lägenheten fyra gånger om dagen eller prenumerera på DV utan när hon satte sig ner vid köksbordet för att måla naglarna i någon ceriseröd nyans eller när hon fördelade en rejäl klick mousse i håret innan hon skulle gå bort. Alla krämerna som fanns i badrumsskåpet och som skulle användas innan makeupen applicerades på morgonen eller när hon kom ut ur duschen på kvällen. En för ögonen, en annan för nagelbanden och en tredje för nariga fötter. Ibland fick man vara med på ett hörn, minns skummet från fotbadet som kittlade anklar och tår, men oftast var man för liten för att få prova något av det flytande eller skummande innehållet i de pastellfärgade tuberna. Undantaget var väl nagellacket som man fick låna då och då, aldrig de dyra sorterna förstås. Det var ändå en speciell känsla att få sätta sig ner vid köksbordet, spreta med fingrarna och sedan sitta blicktilla medan mamma målade på ett tunt lager ljusrosa lack. Jag vill minnas att det ilade lite i naglarna, vilket rimligen bara var inbillning. Vad jag vet saknar död vävnad nervtrådar.
Tillfredställelsen när lacket väl hade torkat och man kunde inspektera det färdiga resultatet var däremot inte inbillning. Inte heller osäkerheten lite senare vid middagsbordet när pappa påpekade att små flickor inte borde ha målade naglar. En ängslig blick möttes av mammas försiktiga, men betryggande, leende.

Jag behöver inte det där leendet längre. Vill jag ha svarta, orangea eller grönglittriga naglar är det helt upp till mig. Jag har inga pastellfärgade tuber i mitt badrumsskåp, det minimalistiska 90-talet tog bort det sist färgglada inslaget i basutbudet av skönhetsprodukter, men jag har krämer för nariga händer, spruckna läppar och frostbitna fötter. De kittlar varken anklar, armbågar eller tår, de fyller sin funktion; mina hälar faller inte sönder så fort jag har glömt att ta på mig ett extra par strumpor. Men. Det är inte som mammas krämer.

Alex, I need you!

Insåg precis att jag saknar Alex Schulman. Eller Alex Schulmans blogg-jag. Det var ju inte den riktige Alex som kom på alla de där elakheterna. Jag störde mig också sjukt mycket på hans "vem/vad ska jag nu raljera över"-journalistik. Men, var det någon du inte gillade, ett tv-program som fick dig att vilja spy galla över vardagsrumsmattan eller en bloggare som hade gjort bort sig - genast var Schulman där och högg huvudet av den olycklige. Vem ska nu förbanna världen åt mig? Fröken Gynning? Nej, det går ju inte.

Hittade några bilder på ett gammalt minneskort. Jag var betydligt blondare för ett antal år sedan. Jag bodde för övrigt i Göteborg då. Gött mos.

Utsikten från mina tre fönster (det var i princip samma från alla vinklar).

Och så här såg min lägenhet ut. Fyra trappor upp på Kristinehöjdsgatan. Notera att jag har ett nummer av King på vardagsrumsbordet. Timbuktu pryder framsidan. Ett tydligt tecken på hemlängtan.

Jag är sååå förutseende. Tandkrämen är nästan slut och jag har redan en ny tub stående på översta hyllan i badrumsskåpet.

Vanemänniskan - mitt okända jag

Det är underligt det där hur snabbt man skaffar sig nya vanor. Och sedan blir helt beroende av att allting är precis så också. Jag har inte pendlat sedan förra fredagen och mitt liv är redan i spillror. Jag kommer hem halv sju varje kväll. Det är en timme tidigare än vad jag brukar. Jag har all tid i världen. Sen är klockan plötsligt kvart i nio och jag har fortfarande inte packat träningsväskan och promenerat bort till gymmet. Nu fungerar jag så att mindre än en och en halvtimmes träning är inte värt besväret och eftersom gymmet stänger tio är det helt plötsligt inte lönt att gå dit.
Så då blir det ingen träning, inget bättre liv och inga stenhårda abs. Gode gud, låt mig få åka tåg! Jag ska aldrig mer svära åt biljettkontrollanterna då jag tvingas visa mitt kort trots att jag ALLTID åker med 8.08-tåget. Jag lovar.

Räknas personlig assistent som hushållsnära tjänster?

På lördagen ligger månadskortet i höger kappficka. På tisdagmorgon är det plötsligt borta och jag måste betala 168 kronor tur och retur till Helsingborg. När jag packar jobbväskan på kvällen ligger allting där; lypsyl, hårborste, tamponger, tuggummi, åtta bläckpennor och anteckingsblock. När jag kommer till jobbet saknas lypsyl, hårborste, tamponger, tuggummi, åtta bläckpennor och anteckingsblock.

Jag vägrar tro att det är jag som är glömsk/slarvig/oorganiserad. Möjligtvis charmigt disträ, men inte fullkomligt inkapabel att ta hand om mig själv. Börjar funderar över för- och nackdelarna med en personlig assistent, nu när morsan äntligen har släppt greppet och insett att hon inte kan övervaka mitt liv från andra sidan Regementsgatan.

En personlig assistent skulle kunna göra så mycket mer än att bara hålla koll på mina nycklar, se till att jag inte går utanför dörren utan handskar och måste panikrusa uppför tre trappor. Han, för det skulle nog vara en han, skulle kunna plocka ihop en lämplig outfit beroende på schemat för dagen, väder och vind. Han skulle påminna mig om konserter, utställningar och teaterföreställningar som jag planerat att gå på, men sen glömt bort att köpa biljett till. Han skulle kunna se till att jag hällde ut mjölken innan det började lukta i kylskåpet, att jag kom ihåg att ringa upp folk som har sökt mig och att jag betalade mina telefonräkningar i tid så att jag slapp få påminnelser och tomma hot om kronofogden och straffavgifter varje månad.

Sedan vaknar jag och inser att jag har försovit mig.

Så sant

"Life passes most people by while they're planning for it."

Den här bloggen behöver bilder.

När jag var i din ålder var datakunskap ett ämne på schemat

Att internet och datorer trots allt är en ganska ny uppfinning blir tydligt när man söker information om något som inträffade i början av 90-talet. Ville veta mer om Bjuvmordet, eller Bjuvsmordet som jag sökte på först. Google ger kanske två sidor med träffar och då inget konkret, bara hänvisningar till händelsen. En sökning på hd.se ger absolut ingenting.
Ser mig själv framför en sådan där skärm som släktforskare använder i något dammigt folklivsarkiv och inser att nej, det kommer aldrig hända. Jag är alldeles för bekväm framför datorn med kylskåpet två meter rakt fram och spisen fyra meter bort i sydöstlig riktning.
(Ge det en vecka till så kommer jag sitta där, stirrandes in i en otymplig ljusskärm med ett förstoringsglas i handen och en bunte tidningar bredvid mig på bordet.)

http://www.myspace.com/persianarmada

Ibland är det spännande att jobba på en tidningsredaktion

Det diskuteras fortfarande om blixthalkan. "Det är nog värst inåt stan..." "Nu får det hända något om vi ska hinna dra ut innan det blir mörkt..."
Jag då! Jag ska väl också göra något idag. Vi ska göra fredagsfixen och barjobb. Kom igen. Vi drar. Nu!

Har precis konstaterat att jag skriver mina längsta inlägg när jag är mer än lagom berusad klockan halv tre på natten. Då förstår du vilka slutsatser vi kan dra av det här inlägget...

Årets fest?

Nöjesguidenkalaset på Slagthuset ska tydligen vara årets fest. Varför lägger man den då i januari, veckan efter nyår när varenda människa inser att man absolut inte ska gå ut? Varför får alla nominerade 150 biljetter att dela ut till släkt och vänner plus några extra namn på gästlistan? Och varför får de ett visst antal öl att hälla i sig innan kalaset ens har börjat? Jag fattar ingenting.

Inte konstigt att det går åt helvete

Har varit på jobbet i en och en halv timme och gjort absolut ingenting. Utanför fönstret halkar människor omkring på gatan. Blixthalka i Skåne. Jag säger då det. En kille på tåget hade en fin analys av varför det sker så många olyckor här nere så fort det fryser till lite:
- I Örebro vet folk att sakta ner ordentligt. Här tänker man: Ah, det är halt ute. Bäst jag sänker hastigheten och sedan drar man ändå på 110. Inte konstigt att det går åt helvete.