O, ljuva barndom!

Kommer ni ihåg alla dom där sakerna som mamma gjorde när man var liten? Ja, nu menar jag inte att dammsuga lägenheten fyra gånger om dagen eller prenumerera på DV utan när hon satte sig ner vid köksbordet för att måla naglarna i någon ceriseröd nyans eller när hon fördelade en rejäl klick mousse i håret innan hon skulle gå bort. Alla krämerna som fanns i badrumsskåpet och som skulle användas innan makeupen applicerades på morgonen eller när hon kom ut ur duschen på kvällen. En för ögonen, en annan för nagelbanden och en tredje för nariga fötter. Ibland fick man vara med på ett hörn, minns skummet från fotbadet som kittlade anklar och tår, men oftast var man för liten för att få prova något av det flytande eller skummande innehållet i de pastellfärgade tuberna. Undantaget var väl nagellacket som man fick låna då och då, aldrig de dyra sorterna förstås. Det var ändå en speciell känsla att få sätta sig ner vid köksbordet, spreta med fingrarna och sedan sitta blicktilla medan mamma målade på ett tunt lager ljusrosa lack. Jag vill minnas att det ilade lite i naglarna, vilket rimligen bara var inbillning. Vad jag vet saknar död vävnad nervtrådar.
Tillfredställelsen när lacket väl hade torkat och man kunde inspektera det färdiga resultatet var däremot inte inbillning. Inte heller osäkerheten lite senare vid middagsbordet när pappa påpekade att små flickor inte borde ha målade naglar. En ängslig blick möttes av mammas försiktiga, men betryggande, leende.

Jag behöver inte det där leendet längre. Vill jag ha svarta, orangea eller grönglittriga naglar är det helt upp till mig. Jag har inga pastellfärgade tuber i mitt badrumsskåp, det minimalistiska 90-talet tog bort det sist färgglada inslaget i basutbudet av skönhetsprodukter, men jag har krämer för nariga händer, spruckna läppar och frostbitna fötter. De kittlar varken anklar, armbågar eller tår, de fyller sin funktion; mina hälar faller inte sönder så fort jag har glömt att ta på mig ett extra par strumpor. Men. Det är inte som mammas krämer.