På lördagen ligger månadskortet i höger kappficka. På tisdagmorgon är det plötsligt borta och jag måste betala 168 kronor tur och retur till Helsingborg. När jag packar jobbväskan på kvällen ligger allting där; lypsyl, hårborste, tamponger, tuggummi, åtta bläckpennor och anteckingsblock. När jag kommer till jobbet saknas lypsyl, hårborste, tamponger, tuggummi, åtta bläckpennor och anteckingsblock.
Jag vägrar tro att det är jag som är glömsk/slarvig/oorganiserad. Möjligtvis charmigt disträ, men inte fullkomligt inkapabel att ta hand om mig själv. Börjar funderar över för- och nackdelarna med en personlig assistent, nu när morsan äntligen har släppt greppet och insett att hon inte kan övervaka mitt liv från andra sidan Regementsgatan.
En personlig assistent skulle kunna göra så mycket mer än att bara hålla koll på mina nycklar, se till att jag inte går utanför dörren utan handskar och måste panikrusa uppför tre trappor. Han, för det skulle nog vara en han, skulle kunna plocka ihop en lämplig outfit beroende på schemat för dagen, väder och vind. Han skulle påminna mig om konserter, utställningar och teaterföreställningar som jag planerat att gå på, men sen glömt bort att köpa biljett till. Han skulle kunna se till att jag hällde ut mjölken innan det började lukta i kylskåpet, att jag kom ihåg att ringa upp folk som har sökt mig och att jag betalade mina telefonräkningar i tid så att jag slapp få påminnelser och tomma hot om kronofogden och straffavgifter varje månad.
Sedan vaknar jag och inser att jag har försovit mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar