Vanemänniskan - mitt okända jag

Det är underligt det där hur snabbt man skaffar sig nya vanor. Och sedan blir helt beroende av att allting är precis så också. Jag har inte pendlat sedan förra fredagen och mitt liv är redan i spillror. Jag kommer hem halv sju varje kväll. Det är en timme tidigare än vad jag brukar. Jag har all tid i världen. Sen är klockan plötsligt kvart i nio och jag har fortfarande inte packat träningsväskan och promenerat bort till gymmet. Nu fungerar jag så att mindre än en och en halvtimmes träning är inte värt besväret och eftersom gymmet stänger tio är det helt plötsligt inte lönt att gå dit.
Så då blir det ingen träning, inget bättre liv och inga stenhårda abs. Gode gud, låt mig få åka tåg! Jag ska aldrig mer svära åt biljettkontrollanterna då jag tvingas visa mitt kort trots att jag ALLTID åker med 8.08-tåget. Jag lovar.